Historia

 

Dåwö säteri,'s historia

 

Omkring år 500 f kr började det framtida Dåwölandet höja sig över vattenytan. Då hade norldligare delar av det område, som långt senare blev Munktorp, varit befolkade under ganska lång tid.

 

Snorre Sturlasson (den isländska krönikören) berättar om Yngves son Anund, som fick smeknamnet Bröt-Anund. Han grundade en kungsgård i varje härad i Svitjod (Sverige,) och for sedan runt och hälsade på i kungsgårdarna. I så fall måste han ha grundat en i Snevringe härad. Snevringe är området runt Munktorp, Kolbäck och norrut. Den kungsgården kan ha varit Dåwö. Det är logiskt för det var bra vattenvägar dit. Vattnet gick ända fram till gården då. Bröt-Anund levde på 600-talet så Dåwö säteris historia går väldigt långt tillbaks i tiden.

 

På l 000-talet kom det en engelsk missionär till Munktorp som skulle "kristna hedningarna" Han hette David. Han steg enligt legenden i land på en ö i närheten av Dåwö. Den heter än idag Biskopsön. David stannade antagligen ett tag på Dåwö gård innan han flyttade längre inåt landet. Han grundade en kyrka, Davidskyrkan. Den finns fortfarande kvar men på I 500-talet byggdes den ut ganska rejält och nu är Davidskyrkan bara en liten del av hela kyrkan. Om man går in i Munktorps kyrka så är Davidskyrkan tilI vänster när man har gått in en bit. Det berättas om David att han var så helig att han kunde hänga sina vantar att torka på solstrålarna.  Men en dag ramlade de ner och han förstod att han måste ha gjort något syndigt. Han kom på att han hade trampat ner ett veteax på åkern när han var på väg till kyrkan. Efter att ha bett Gud om förlåtelse och skänkt ett guldax till kyrkan kunde han hänga upp vantarna på solstrålarna igen.

Det finns också en källa i närheten av kyrkan som heter Davidskällan. Där lär David ha döpt de första som kristnades.

 

 

Kungsgården Dåwö

 

På 1200-talet var Erik läspe och halte kung i Sverige, När han dog skulle det väljas en ny kung. Erik hade en syster som var gift med en som hette Birger Jarl. De hade en son som hette Valdemar. Han valdes till kung 1250, men han var minderårig, så Birger Jarl fick regera. Då blev folk sura. Birger var ju inte vald till kung, men regerade ändå. Dessutom var han varken rik eller adlig.

Så dom samlade ihop en här i Tyskland och Danmark och skulle störta Birger från tronen. Men Birger var förberedd. De båda härarna möttes vid Herrevadsbro vid Kolbäcksåns utlopp i Mälaren år 1251. Birger Jarls folk stod på den östra stranden och de andra på den västra. Det verkade som om det skulle bli en blodig strid så en av männen föreslog att de skulle göra upp utan strid. Det bestämdes att upprorsmännen skulle lägga ner sina vapen och fä gå hem utan straff. Men Birger Jarl hade ljugit. Just när de skulle gå därifrån tog sig Birgers här över vadstället till andra sidan och högg ner de vapenlösa upprorsmännen. En del blev sedan halshuggna eller tillfångatagna. Det var troligen då Birger fick tag i Dåwö. Han fick det alltså som "krigsbyte". Birger Jarl fick senare be påven om ursäkt för sitt svek.

Birger bodde på Dåwö ibland med sitt hov, och när han dog 1266 flyttade hans drottning Ingeborg dit för att bosätta sig där.

 

Birger Jarl hade tre söner, Valdemar, Magnus och Erik. Valdemar som var äldst var gift med Sofia av Danmark. Men han hade dessutom ett

förhållande med Sofias syster Jutta ( hon hette egentligen Judith).

 

 

Valdemar var inte alls seriös och ville hellre roa sig och leva lyxliv än att styra landet. Magnus däremot ville ha tronen och han var krigisk och beslutsam. Han anföll Valdemar 1275 i Hova i Västergötland. Valdemars här så gott som krossades och han fick lov att avsäga sig tronen. Valdemar fängslades. Han dog i fängelset 1302, 27 år senare.

Nu skulle alltså Magnus (han fick tillnamnet Ladulås) bli kung. Men han hade bara blivit vald, inte krönt och för att kunna krönas måste han ha kyrkans tillstånd, och Sveriges biskopar tyckte inte att Magnus hade rätt till tronen. Så Magnus Ladulås gav bland annat en gård till kyrkan ( till Skokloster), men det räckte inte. Då bjöd Magnus in alla Sveriges biskopar till Dåwö över julen 1275.

De kom, med livvakt och tjänare, ridande på sina små hästar som inte var större än gotlandsruss. Hästarna var ju mindre förr. Det var cirka I 00 personer och deras hästar som skulle ha mat och husrum och det log man frän traktens bönder

De var fattiga och de fick ingen ersättning så det var många som fick en svår vinter. Men det var så här man gjorde på den tiden så Magnus Ladulås var varken bättre eller sämre än någon annan. Biskoparna blev i alla fall blidkade, särskilt när Magnus skänkte sin gård Rölunda till Uppsala domkyrka.

 

Magnus gav Dåwö till sin drottning Helvig av Holstein i morgongåva 1276. Efter att Magnus dött 1290, 50 år gammal vistades Helvig där mycket.

Magnus och Hedvig hade tre söner, Birger, Erik och Valdemar. Men Birger var så liten när Magnus dog så han fick lov att ha en förmyndare som regerade åt honom. Det blev Torgils Knutsson. Det gick bra till en början men Erik och Valdemar ville inte nöja sig med att vara hertigar. Så dom inbillade Birger att Torgils orsakat osämja mellan bröderna och övertalade honom att göra sig av med Torgils. Torgils varnades men han litade på Birger och trodde aldrig, att han skulle kunna göra något sådant. Men det kunde han. Torgils fängslades och halshöggs.

 

 

Håtunaleken

 

1306 kom Erik och Valdemar och hälsade på Birger på hans gård Håtuna nära Sigtuna. På natten fängslade dom Birger och hans familj. Den danske kungen Erik Menved som var gift med Birgers syster Ingeborg, hjälpte honom till frihet men han fick bara tillbaks en tredjedel av riket och han fick lova att inte bråka.

Nu var bröderna osams under några år och det är ju förståeligt.

Erik gifte sig med den norska prinsessan Ingeborg 1312. Hon var dotter och arvtagerska till norske kungen Håkon Magnusson

 

 

Nyköpings gästabud

 

Är 1317 kom Valdemar till Nyköpings slott för att prata med Birger. Han blev mycket väl mottagen. Birger och drottningen kom ut för att ta emot honom och de frågade efter Erik, undrade hur han mådde. Hertig Valdemar- och hans män sov över på slottet över natten och om de bad om något fick de genast det. När Valdemar åkte tillbaks till Dåwö (Erik och Valdemar bodde där då)kunde han berätta att Birger hade ändrat sig och förlåtit dom och han övertalade Erik att de skulle åka och hälsa på Birger igen.

Och del gjorde de. De blev väl mottagna även den här gången. Birger visade själv in sina bröder in i slottet. På natten fick hertigarna anvisade sovrum i slottet. Men man sa att det inte fanns rum för deras män i slottet, så de fick sova i staden. När dom hade gått låstes slottsporten väl. När Erik och Valdemar låg där och sov rycktes plötsligt dörren upp.

 

Det var Birger och hans väpnade män som trängde in.

- Minnes I Håtunaleken'? väste han. Denna leken skall ej bliva eder bättre!(de orden är vända) Hertigarna fängslades nederst i fångelsetornet med tunga jämkedjor.

Nu var Birger åter kung i Sverige. Men Eriks och Valdemars anhängare satte genast igång med att försöka rädda dem. Så Birger fick lov att fly först fly Gotland och sen till Danmark. När hertigarnas anhängare till slut lyckades bryta upp slottsporten hittade de Erik och Valdemar döda, antagligen av svält. Och nu när de inte fick tag i Birger lät de avrätta Birgers son, fastän han var alldeles oskyldig. Birger tog det mycket hårt när han fick reda på det.

 

 

Magnus Eriksson

 

Nu skulle man alltså välja en ny kung. Män från heta landet samlades på Mora äng 1319, och där valde man hertig Eriks treårige son Magnus till kung. Han var även arvtagare till Norge. Erik hade ju gift sig med Norges prinsessa Ingeborg. Norge var i motsats till Sverige ett arvrike. Men än så länge när Magnus Eriksson var omyndig styrdes rikena av var sitt råd.

 

Magnus Ladulås änka Hedvig bodde på Dåwö till sin död 1324. 1326 övertog Ingeborg, Eriks änka, Dåwö. Hon gifte om sig med Knut Poröse 1327.

 

När Magnus vuxit upp gifte han sig med Blanka (Blanche) av Namur. De vistades ibland på Dåwö med hovet. En tid var Birgitta Birgersson, mera känd som den heliga Birgitta, drottningens hovmästarinna. Alltså måste även hon ha varit på Dåwö. Birgitta tyckte inte så bra om kungen. Hon tyckte att han försökte fä makt över stormännen i Sverige. Men Birgittas far var en mäktig storman så hon var väl inte helt opartisk. Dessutom tyckte hon att kungen var okristlig och barnslig, och hon sa också vad hon tyckte.

 

I slutet av 1340 talet kom digerdöden till Europa. Den pågick i ungefär ett årtionde Vissa forskare har uppskattat att pesten dödade cirka en tredjedel av folkmängden, särskilt illa var det i Norge. Där dog ungefär två tredjedelar av folket.

 

1343 fick Magnus sin äldste son Erik utnämnd till tronföljare i Sverige, och sin andra son Håkan till kung i Norge. Det var för att undvika brödrastrider som han gjorde så här. För att få ännu mer makt såg han till att den danske kungen Valdemar Atterdags dotter Margareta och Håkan trolovades. Ungefär samtidigt avled Erik och hela hans familj i pesten. Då blev det åter Magnus som regerade l Sverige.

 

Ingeborg hade Dåwö till sin död 1360. Efter det fick Karl Ulfsson till Tofta Dåwö i livstidsförläning. Det betyder att han fick ha det under hela sin livstid men han ägde det egentligen inte. Karl Ulfsson till Tofta var en mäktig storman i Sverige. Han var mycket lärd. Han hade till exempel varit i Frankrike och studerat.

Folket trodde om pesten att” det är förstås Gud som har sänt denna olycka över oss och vems fel är det? Jo kungens så klart. Detta är straffet för kungens synder.” Även stormännen, som man tycker borde veta bättre anklagade kungen, och försökte få honom avsatt. Bland dem var Karl Ulfsson till Tofta. Också den Heliga Birgitta tyckte att digerdöden var kungens fel. De erbjöd Albrekt av Mecklenburg, Magnus systerson, kronan. År 1363 erövrade Albrekt Stockholm och Kalmar och året därpå blev han vald till Sveriges kung av en samling stormän på Mora äng. Efter det blev det inbördeskrig & Magnus ville, inte ge upp kronan så lätt. Men det blev Albrekt som vann kriget och 1371 fick Magnus och Håkan lov att erkänna Albrekt av Mecklenburg som Sveriges kung. Magnus hade suttit 6 år i fängelse men nu fick han 1ämna landet. Han bodde hos sonen Håkan till sin död ca 1377. Magnus skänkte 10 marker (en sorts myntenhet) till Munktorps kyrka till mässkläder i sitt testamente.  

 

Karl Ulfsson bodde på Dåwö till sin död 1407, alltså i 46 år. Under den tiden hade Albrekt ingen anledning att vara där och Dåwö förlorade sin betydelse som kungsgård.

 

 

Albrekt av Mecklenburg

 

I och med att Albrekt blev kung flyttade det många tyskar hit och det tyckte inte stormännen om. Men Albrekt var en svag kung, precis som stormännen ville. Han fick inte göra något utan att fråga rådet som bestod av stormännen. En av stormännen, Bo Jonsson, ägde en väldigt stor del av Sverige och även land i Finland. När han dog 1386, gjorde Albrekt anspråk på hans ägor. Men då fick han de andra stormännen emot sig och de ville avsätta honom. Också Karl Ulfsson var emot Albrekt och hjälpte till att avsätta honom. De frågade Margareta, Valdemar Atterdags dotter om hjälp. Sedan hennes man Håkan hade dött var hon nu drottning och regent i både Norge och Danmark. Nu kom alltså de svenska stormännen och bad henne att bli även Sveriges drottning och det tackade hon inte nej till.

Hennes och Albrekts här möttes utanför Falköping ca 1389. Margareta vann stort. Men i Stockholm gick det sämre för Margareta. Albrekts tyska anförvanter hade förskansat sig där. Men till slut erövrade Margareta även huvudstaden och blev Sveriges drottning

 

 

Det finns ett gåvobrev på Dåwö, där drottning Kristina ger Johannes Lagercrona gården i förläning 1655.

 

                             

 

Under c:a 200 år saknas nu uppgifter om enskilda ägare. Någon gång före år 1540 hade såväl

Hovgården, huvudgård i hela kungsgårdskomplexet och de båda Dåvöhemmanen indragits till

kronan. De sistnämnda brukades av arrendatorer.

 

Det ena hemmanet innehades under första hälften av 1600-talet av löjtnanten vid Upplands

storregemente, Mathias Hansson. Sonen Johannes Munkthelius, kunglig livmedicus, adlades

Lagercrona och fick 1646 båda Dåvögårdarna i förläning. Dessa indrogs senare till kronan vid

Karl XI:s reduktion. Efter en flerårig juridisk process återgår äganderätten till släkten

Lagercrona, där sonen och generalmajoren Anders är arvtagare.

(reduktion; den serie av åtgärder varigenom under den karolinska tiden till Kronan

återbördades därifrån avsöndrade jordegendomar och räntor)

 

Samtidigt får gårdarna säteristatus. Anders Lagercrona dör ogift och barnlös år 1760.

(säten, sätesgård; jordegendom, som ägts och bebotts av frälsemän och på den grund var

befriad från åvilande skatter till Kronan)

 

Hovstallmästaren Maximilian von Düben ägde sedan säteriet mellan åren 1760 - 1801.

 

Någon dokumentation om hur fastighetsbildningen och namnet Hovgården har uppkommit,

saknas helt. Teorier finns om att förleden hov, infogat i ett gårdsnamn, kunde under

medeltiden ge ägaren en högre status i samhället. Första gången namnet påträffats i en oficieli

handling än 1535, men då med stavningen Hogårdhenn. En annan gång 1576 med stavningen

Hoffgårdenn. Dessa uppgifter har lämnats av Språk- och Folkminnesinstitutet, som samtidigt

påpekar att någon namnforskare inte tycks ha kommenterat dessa nanmformer.

 

 

Före år 1540 hade gården indragits till kronan och brukades av arrendatorer. Från omkring

början av 1580-talet kom släkten Schillings in i bilden, som mottagare av, tydligen

tidsbegränsade men förnyade Hovgårdendonationer. År 1646 kom generalkrigskommisarien

Bengt Hansson, adlad Reenfelt, i åtnjutande av samma förläningsdonation, inidusive

Tavastbo. Drottning Kristinas gåvobrev i original finns bevarat. Förläningen förnyades 11 år

senare. Genom en bytesaffär med kronan 1667 blev Bengt Reenfelt ägare med säterifrihet på

Hovgården.

 

1683 ärvde dotterdottern Margareta Charlotta Hovgården och Tavastbo. Hennes föräldrar,

Reenfelts enda barn Magdalena och maken med efternamnet Reutercrantz, hade nämligen

båda avlidit när Margareta var i 5-årsåldern. Hon blev i sinom tid gift med ryttmästaren

Nicolaus Goes. Följande personer i rakt nedstigande led blev sedan gårdsägare; ryttmästaren

Gustaf Fredrik Goes, ryttmästaren Axel Fredrik Goes samt slutligen hans dotter Anna

Fredrika Goes.

 

År 1798 övertog Anna Goes kusin, majoren Carl Gustaf Ribbing, Hovgården och 3 år senare

förvärvade han också Dåvö. Från denna tid har gårdarna/säterierna haft samma ägare och

brukare. Nämnas bör att i början av 1800-talet avskaffades adelns privilegier att äga säterier.

 

Man kan våga påstå att den nya tiden för Dåvö startade 1815, då sockerbruksidkaren Christian

Dybeck från Stockholm tillträdde som ägare. (farbror till Rickard Dybeck, 1811 - 1877,

författaren till vår nationalsång, Du gamla Du fria). 16 år senare övertogs godset av

svärsonen, brukspatron Thomas Aspelin. Hans dotter Kitty med make greve Carl Axel von

Rosen ärvde godset 1836. En av deras tre söner hade blivit ägare till godset några år innan

mamma Kitty avled 1871. Änkan efter sonen sålde 1875 hela godset till arrendatorn sedan 10

år, löjtnant Carl August Tamm. Redan efter två år sålde denne godset vidare till brukspatron

Axel Ohlsson i Gisslarbo. Under dessa två år frånsåldes Ytter-Sörby, som under lång tid

tillhört Dåvö.

 

Efter Axel Ohlssons död ägdes godset under 7 år av Halfdan Diedrichs och Axel Helleday

innan det 1899 såldes till ingenjören Johan Wilhelm Carlsson, vilken avled 1918.

 

 

 

Under de närmaste åren frånsålde sterbhuset en hel

del av godsets areal. Detta var företrädesvis torp med

tillförda arealer om c:a 7 - 8 hektar. Köparna var

personer, som redan bebodde torpen. 1 vissa fall

kunde även mindre skogsarealer tillföras. Huvuddelen

av Hovgården inklusive bostadsbyggnad med

gårdstomt ingick i affärsöverenskommelsen med nye

ägaren till godset f överingenjören Fredrik Forsberg,

som 1924 fick lagfart på godset med den areal som

finns i dag. Enligt nuvarande ägare omfattar godset

130 hektar åkerjord, 190 hektar skog, övrig mark inkl

impediment 127 hektar samt fiskevatten.

 

 

Fredrik Forsbergs son, agronom Nils Fredrik Forsberg tillträdde som ägare 1938. Under hans

tid avstyckades gårdstomten med den gamla huvudbyggnaden på Hovgården och såldes till

enskild person. Byggnaden hade fram till dess under ett 25-tal år uthyrts till sommarkoloni åt

stockholmsbarn.

 

Nästa generationsskifte ägde rum 1969, då döttrarna Gunnel tillsammans med maken Jan

Isaksson och deras barn samt Inga Forsberg övertog godset. När detta skrivs (2005) är Nils

Forsbergs dotterson Fredrik Isaksson även brukare.

 

Sommaren 1918 uppgick den manliga arbetsstyrkan till ett 25-tal personer. Dessutom fanns

några skolpojkar, som vid behov kunde tilldelas lättare arbetsuppgifter. Hur många de

anställda kvinnorna var är okänt. 1 dag är Dåvö ett enmansföretag, med undantag för

arbetstoppar under vår och höst, då behov av ett par mans förstärkning föreligger. En

omfattande bebyggelse med fritidshus finns numera utefter Mälarens strand.

 

Mittpartiet av corps de logiet på Dåvö torde ha uppförts omkring mitten av 1600-talet. Senare

har etappvis utbyggnader skett åt både öster och väster. Den senaste i början av 1800-talet.

Dessutom givetvis renoveringar, alltid med huvudinriktning att i största möjliga utsträckning

hitta en lämplig balans mellan gammalt och nytt.

 

1 början av 1930-talet förvärvade Nitroglycerin AB i Gyttorp ett strandområde vid Stora

Sandviken. Inom det inhägnade området uppfördes byggnad för lagring av sprängmedel.

Även en mindre hamn anlades. 1 c:a 30 år utnyttjades anläggningen för avsett ändamål, innan

den ansågs otidsenlig eller överflödig. 1 folkmun kallades platsen för “Krutkällaren”. På 1970-

talet återgick området till Dåvö.

 

Källmaterial: Oskar Björnängers serie om bebyggelse i KAK. Kyrkböcker. Familjen Isakssons gårdsarkiv. Munktorpsboken Del 1